Long time no see

Går det för långt mellan gångerna man bloggar när man glömt bort såväl Inloggningsnamn som Lösenord?
I så fall så erkänner jag, det har gått lite väl lång tid..

Detta till trots är jag ingen ordspruterska, underligt nog.
Det händer helt enkelt för lite vettigt o för mycket trams i Luttlivet.

Jag kan stoltsera med att jag fått ett nytt jobb, TJIHOO!
Det är lite trögt i starten, men jag kan i alla fall tala om att jag skall skriva. Och troligtvis prata. Jag, prata!?
Fråga mig inte hur det gick till, och hur jag skall gå till väga, men jag skall fixa det!
Måste bara komma på lite smarta ämnen att prata om först..
För att förtydliga det hela, så när jag säger prata så menar jag framför folk, till och med folk som lyssnar, och är där enkom för att lyssna på mig. Galet, men sant!?
Fröken tunghäfta i stora sammanslutningar har gett sig på en utmaning så det heter duga!

Perfekt

Allting allting allting aaallting ja ALLT är nästan perfekt!

Lutta fick precis ett telefonsamtal, där satt den!! Jag kom in på journalistlinjen insikting Etnologi (som jag redan har så klart) och idéhistoria. WIIIIEE! Nu är det klart att jag hamnar i Stora Staden igen, o det känns så jäkla bra! Fattas ”bara” ett boende nu, men fram tills det ordnat sig får jag pendla.

Äntligen skall det bli något vettigt av Lutten!

Här i Vemdalen är allt toppen. Det har dock varit uselt väder idag, men vad gör det? Jag o Ellen har legat o sovit på stackars Stefan som snällt kliat o tagit hand om. Fast, det där kan ju ses från två håll, vissa hävdar att Stefan är den lycklige, och inte vi. Hur som helst så var jag jäkligt nöjd, o Ellen likaså. Tror inte heller att Stefan klagar över att ha två tjejer i knät .

Nu blir det snart finmiddag igen, Tom och Dennis tur att laga idag, sen blir det utgång o tokeri.

Tjohoo, det går bra nu!!!

Hmm?

-Aaaaaaahhhh
-Grindberga Familjeläkarenhet – Eva Sjuksköterska
- Hej, Malin Persson heter jag, jo det är så att jag varit hos Teclemariam och fått diagnooooooosen Danguefeber, Aaaaaahhhhh
-Mm?
Ja ahhhhhhh, jag ville bara höra om jag kan komma och ta något test eller så zaaaaaaaaa
så att jag inte åkt på urinvägsinfektion också. Det gör så jääääääääävla ont när jag pissar. Och annars.
Ok, men du var in till Västerås någongång då senast?
-Ja, de sa också dengufebe-febeeeeer
- Men du fick ingen hjälp eller, ingen medicin?
-Nä, de tog prover och azzzggghhhh, de visade precis som alla gånger i Thailand att blodet i urinen ökar. – Och sen blodprover och så, men man kan ju tydligen inte göra någonting.
- Och det blir inte bättre, gör det ondare, eller mm, det gör ondare nu!!?
- Mmmmmmmmmm, så inåt helvete
Ok, vänta, jag skall kolla med doktorn om du kan komma in och ta prov bara, vänta lite
- Japp, ppphhaa phhaaa *vrider och vänder mig o formar ansiktet i en grimage*
- Jo men det går bra, du kan komma in. Eller, du kanske kan göra det hemma, har du en glasburk?
-Jadå, det skall jag nog hitta, Ghhaaaaa.
Ok, men då kan du bara komma in med den till receptionen sen då, så kollar jag upp det på en gång, det tar bara ett par minuter
- Det ordnar jag! *funderar*
- Det skall då vara urin som varit så länge som möjligt i blåsan!
- Ehh, Ok, ajajaj, det är inte länge det *30-max 45 sek som det är nu*
- Hmmm, Ok, men så länge som möjligt.
- Ok, vi ses ses, Hej!
- Hejdå och välkommen in hit så fort du kan
- Ja, jag kommer snart, hej!
*funderar, hur i hela helvete skall jag klara av att gå hela vägen dit utan att pissa ner mig?*

- Kan man skicka ett urinprov med sjuktransport???

O.B.S Allt detta utspelar sig medan jag sitter på toaletten.

ÄNTLIGEN!!!

Wiiie, nu är det nytt år och Lutta är lycklig!
Det kan bara bli bättre nu och jag är övertygad om att det blir det!

Sista dagen på helvetesåret slutade bra i alla fall. Jag hamnade hos Tessan och Tobbe som tänkt, där det var myspys och väldigt städat, lille William var hemma och jag smälte som vanligt efter bara ett ögonkast på charmtrollet.

Strax efter 12-slaget tog jag mig till revyefterfesten och kramades med alla vänner som var mångt och mycket fullare än mig . Min älskade Lillfimp hade stannat i Arboga och blev pricken över i:t på min redan fina kväll. Tycker liksom om henne <3.
Jag skyller dock nattens avslutning enbart på henne också, det var under stridsvagnshot som det gick såhär . Jag vaknade nämligen upp år 2009 i en främmande säng på ensamma mammornas gård och påmindes om att The walk of shame väntade mig. Inte för att jag hade något att skämmas över, då jag till min stora glädje inte gjort något dumt. Men, alla som bor i Arboga vet vad det betyder att vakna där, och än värre att behöva ta sig därifrån.

Nu är jag i alla fall hemma, fylld av glädje över att 2008 är över, att det slutade bra och att 2009 är här!

Tack för en bra kväll mina kära!

Antligen!

Som mor-min har kommenterat sa ser det ut som att jag kommer hem pa Onsdag morgon. Ocvh, jag tror att hamtningsfragan ar lost, eller har jag fel mina vanner? (syftar pa Linas sms igar)

Dock sag jag nu att jag fatt tva mail igar att jag maste skicka nagon kod pa ett studentkort till dem, innan klockan 16 I GAR!. Da hade jag anda skrivit ett mail att, uppstar nagra problem sa ring min far eller mig.

Det underliga ar att jag dessutom betalt for det dar kortet nar biljetten betalades, sa jag forstar verkligen ingenting. Mailet avslutades iaf med 

Du kan chansa pa att kopa ett kort i Bangkok pa mandag, men da kan vi inte lova att du inte blir avbokad

Vad fan ska det betyda?? Kan inte saker och ting bara sluta ga emot mig nu??

Vad galler mitt maende sa har jag varit pa lasarettet ytterligare an gang och ja, provsvaren var inte vad jag onskat. Mina varden har forsamrats sedan jag var inlagd och bloden i urinen har okat drastiskt. Prover har skickats till Bangkok och jag skall pa aterbesok igen pa mandag . Men, nu ar fragan om jag hinner det..

Jag har det i alla fall sa bra jag kan under omstandighheterna har. Marie ar hela fantastisk som vanlig, krutdama . For att inte tala om Tobbe, min prins. Igar bjod han hem mig pa film o myskvall o vi satt uppe till klockan 3 och diskuterade livets svarigheter. Det ar skont att vara hos honom, avslappnade och lugnt. Han utstralar en trygghet som jag saknat sedan jag borjade min resa. Jag tror minsann jag funnit en riktig van i honom och det gladjer mig.

Nu haller vi tummarna for att jag kommer med det dar nedrans planet, annars blir jag vansinnig.

Till er som hamtar mig pa arlanda, jag kommer krama sonder er, aldrig slappa taget. Jag langtar sa tills det ogonblicket da jag far syn pa er. Och jag har en onskan, LOSGODIS, kan ni kopa med LOSGODIS och en snusdosa?? O sen maste vi aka hem o ata kottbullar, brunsas, potatis o lingon.

 

Jag ser en ljusning i morkret.

Som jag sagt till alla har, jag aker hem med en uppspelthet och en langtan, blandat med angest och oro. Forsta timmarna kommer vara ren och skar lycka, da jag mots av de finaste manniskor jag vet. Men, bara timmar senare kommer verkligheten ifatt. Bara timmar senare skall jag se den dar manniskan igen. Det ar med delade kanslor jag aker hem. Men, jag skall forsoka att njuta av onsdagen tillsammans med mina nara och kara, sen samlar vi krafter tillsammans infor torsdagen. Da skall jag finnas dar inte bara i tanken, utan aven som den stora fysiska jatte jag ar .

Jag foljer media harifran saklart, och jag ar stolt over Emma. Nar jag laser hennes svar pa alla fragor under gardagen sa kan jag hora hennes rost, hennes stryrka. Den dar kraften ekar i mina oron och jag blir varm i hjartat nar jag tanker pa att det ar min Emma. Jag vet att det ar omojligt att tanka sa, men du skulle aldrig behova vara nervos infor att vara dar i ratten och beratta sanningen. Det kan inte finnas nagon som tvivlar pa ditt ord. Till och med genom att bara lasa det sa kanner jag overtygelsen, en overtygelse som maste vara an starkare nar man hor din rost.   Jag ar stolt over dig att du orkar ga igenom detta igen, och att du gor det med den stryrkan som bara du har. Och, jag ar stolt over mina vanner som finns dar hos henne.

Jag vill krama pa er, NU!

Strandsatta

Nu ar vi strandsatta i landet lang bort ocksa. Mig gor det inte sa mycket, jag tycks ju anda inte komma hem. For vissa ar det sakerligrn helt underbart, nagra dagars extra semester. Men, jag lider verkligen med de stackars manniskor som verkligen maste hem. Foraldrar med smabarn, och de som ar fast pa flygplatsen. For att inte trala om Sara. Sara som skall flyga vidare till Dubai o traffa sin mor sa fort hon kommer hem till Sverige, men som nu inte ens vet om hon kommer hem. Uschiamig.

Sjalv tar jag det med ro, det gar ingen nod pa oss har pa on. Och med lite tur kan vi till och med forvanta oss att se solen snart. Vore trevligt att se en skymt av den mellan allt osregn.

Jag tanker inte klaga over hur jag mar, det har ingen betydelse langre, jag tycks anda inte komma hem. Men, jag varvar iaf forvirring med krakor och fyllefnitter. (Utan inblandad alkohol).

ALLT AR SA KONSTIGT!

Hujedamej

Ja har hander det minsann grejer. Har under ett par natter haft fasansfullt ont i huvudet o knappt kunnat sova. Sadar sa det blixtrat och svartnat framfor ogonen. Igar under dagen blev det varre o jag markte att jag inte titta at sidorna, uppat eller nedat, da kandes det som en explotion i skallen.

Igar kvall borjade hela kroppen klia o jag fick utslag overallt, ser ut som en vandrande salami. Hander och fotter svullnade upp o ja, jag liknade skit.. Testade kortison o allergimediciner o smartstillande o allt vi kunde komma pa, men fick inte en minuts somn inatt o madde bajs.

Da Marie ar varldens goaste sa tog hon mig till sjukhuset imorse (till och med innan hons jalv hann ata frukost *tacksam*) och efter provtagningar dar konstaterade doktorn att mina varden ar kaiko och att det antagligen ar nagon tropisk sjukdom.

Jag ar numera inlagd atminstone over helgen, med dropp, kortison och smartstillande och forhoppningsvis skall de med tiden kunna pavisa vad som ar fel.

Jag tror dock sjalv att valdigt mycket har med psyket at gora, som sagt, nar mitt psyke brakar brakar min kropp, sa har det alltid varit. Sedan jag fick veta att det skall bli ny rattegang den 4e december, och att det finns de dar hemma som behover mig mer an nagonsin, sa har jag gjort allt for att andra min bijett hem, men ingenting har fungerat. Igar stressade jag som en galning o forsokte hitta en billig enkelbiljett. Men det dar med billig kan jag ju glomma.

Far helt enkelt ta den har helgen har och forsoka hamta nya krafter, forsoka piggna till. Men, sen vill jag verkligen hem. jag tanker inte sita har nar det ar rattegang dar hemma, aldrig i helvete. Jag lamnar inte Emma dar. Jag vet att hon har sin familj och Togge, men hon ar min narmsta van och jag skall finnas dar, det finns inget annat alternativ. Kosta vad det kosta vill. Men, jag tycker det ar forjavligt om inte forsakringsbolaget (gouda) kan losa det.

Hade jag brutit benen hade de gett mig en ny biljett hem, men inte for det har. Vad ar egentligen varst,ett trasigt ben eller tva trasiga hjartan och sjalar? Jag onskar sa att detta forsakringsbolag kunde tanka med hjartat istallet for planboken.

Jag klarar mig i alla fall bra. Bangkok Hospital liknar ett hotell mer an ett sjukhus. Inga vita vaggar som skriker ut angest har inte, som hemma i Sverige. Och jag har ett eget rum med balkong, tv o dvd, sa jag klarar mig.

Nu skall jag ga o fortsatta riva mig sjalv med en gaffel..

Smarta

Jag gjorde nagot jag hallt mig borta ifran under hela min resa. Jag laste min gamla blogg, och tittade pa bilder pa Max och Saga, tittade pa filmen  Linda har gjort. Jag borde kanske inte ha gjort det, men jag behovde det. Jag kunde inte sla bort tanken pa Emma dar hemma, och pa anglarna, och jag ville se vara minnen  tillsammans. De finsn alltid dar, i huvudet, men ibland ar det skont att se dem mer konkret.

Det gjorde ont, det gor ont. Fruktansvart ont. Jag sitter just nu ensam instangd i datahornan med en klump i magen som smartar sa fruktansvart. Jag vill se filmen igen, men vet inte om jag vagar, om jag orkar. Jag har varit otroligt duktig pa att koppla bort har nere, men det kanske inte ar bra. Som det kanns nu ar det inte bra, jag behover ga igenom och jag vill ga igenom allt. Alla kanslor, alla minnen, alla tankar. Det skall jag agna mig at nar jag kommer till nagon o dar jag kan vara for mig sjalv, jag maste gora det.

Ofta, sa ofta funderar jag over hur anglarna har det dar uppe, vad de gor och hur de mar. Sjalvklart mar de bra, jag tror inte man kan gora annat i himlen. Men jag onskar att vi kunde fa nagot slags tecken pa det ibland. Att de kunde halsa pa om kvallen och saga att allt ar kanon, att de skaffat massor av anglakompisar och att de tar hand om varandra.

Om tre dagar ar det 8 manader sedan det hande. 8 manader av smarta, forskrackelse och mardrom. De varsta 8 manaderna i mitt liv. De varsta 8 manaderna i mangas liv. Allting har raserat under danna period, precis allting och ingenting blir sig nagonsin likt igen. Jag ma till ytan vara oppen och till och med glad, men dar bakom gommer sig ett sar som aldrig kommer att laka. Dar under ytan ar jag inte oppen alls. Jag har oerhort svart att lita pa manniskor, och omedvetet sa vagrar jag att slappa nagon riktigt nara.

Det gar bra till en viss grans, vanskapligt och allmant socialt. Men sa fort nagon borjar skrapa bort det ytta och komma under skinnet sa far jag panik. Jag vill inte komam nagon nara igen, jag ar for radd att forlora dem.

Komemr den kanslan nagonsin ga bort, kommer jag nagonsin vaga lata mig sjalv alska sa fullkomligt igen? Jag ar for radd for det, for radd for hur enkelt det finaste man har kan tas ifran en. De som redan stod mig nara innan, star mig i allmanhet narmre nu. Jag delar allt med dem, smarta, sorg och fina minnen. Jag oppnar mig for dem och pratar om allt, tilslammans gar vi igenom allt som ar jobbigt och allt som ar fint. Men, kedjan ar liksom sluten dar. Jag later inte riktigt nagon ny komma in.

Tank om jag aldrig kommer gora det? Jag har funderat mycket over det. Mycket over om jag nagonsin kommer vaga skaffa barn sjalv. Jag som alskar barn, jag som alltid alltid velat ha barn och som fortfarande anser det vara meningen med livet. Att ha en stor familj ar min enda stora och sanna drom. Men, jag vet inte om jag vagar, jag vet inte om jag vill. Jag ar for radd, for radd for att forlora de jag alskar allra mest, for radd for att bli lamnad kvar igen.

Allt ar smartsamt nu, har kommer alla kanslorna pa en och samma gang.

Jag saknar er sa Maxen och Saga. Mer an ni nagonsin kommer kunna forsta, min karlek till er ar det starkaste och renaste jag nangonsin kant, och den ar evig. I mitt hjartat kommer ni alltid leva vidare, och min tid med er ar min vackraste. Jag alskar er hogre an himlen..

 

Foralskad

Nu har jag vandrat gata upp och gata ned i Bangkok i tre dagar, och jag far inte nog.

Jag ar bara sa lycklig att vara ifran alla manniskor som sliter och drar, tafsar och ar allmant jobbiga. Dock maste jag saga att Indier an i regel trevligare och mer kundorienterade an Thailandare. I alla fall pa restauranger och hotell/guest house.

Pa de stallen jag besokt behandlar man kunder som vatten. Staller man en fraga tittar de inte ens pa en utan svarar ignorant och tittar ner pa naglarna de haller pa att mala. Att hjalpa till elleer ha installningen ”kunden har alltid ratt” tycks inte existera har. Men det gor inte sa mycket, jag vet ju sjalv att jag alltid har ratt . Nej, men arligt talat sa struntar jag i det, det ar vart det for att slippa alla slemmiga hander och snuskiga blickar.

Den storsta skillnaden jag sett hittills ar dock utseendefixeringen. Jag har val sallan skadat nagot liknande, 90% av de sk backpackersfolket ar toksminkade och har uppsatt har och losnaglar. For att inte tala om Thailandarna sjalva har i bangkok, eller i alla fall dar jag befinner mig. killar som tjejer har sapass mycket puder och underlagskram att det ser ut som att om man rakar komma at dem sa lossnar halva ansiktet.

Kanske ar det bara jag som blivit van vid narurelle, kanske ar de oerhort mana om sitt utseende har. (Fast jag tycker inte det ser bra ut, varfor har de vitt puder nar de ar morka??) Sjalv star jag fast vid min anti-stil. har skall allt inte slosas pa shampoo och skponhetsprodukter. Ok, jag sminkade mig runt ogonen nar vi var i Goa, men det ar sa langt jag tanker ga, om det blir mer fest eller sa. Annars ar jag en stolt slusk.

Komiskt men sorgligt ar aven de otaliga vasterlandska man man ser med unga thaiflickor. Jag hade nog forsokt intela mig sjalv att de i alla fall skulle forsoka vara diskreta. men icke, har vandras det hand i hand. Ibland sager jag till mig sjalv att det kanske ar karlek, men, det vore faktiskt bra underligt om SA manga lyckades finna varandra. I Indien sag jag da ingen vasterlanning alls med en Indisk tjej under 9 veckor..

Jag kan dock inte halla med dem som klankar ned pa karlarna. Visst, valdigt manga kommer hit och koper sig en kvinna bara for en sak. Men, jag har valdigt manga ganger under den har tiden sett karleken gnistra i ogonen pa vissa killar. Detta medans tjejerna gar och pekar pa den klanningen och deen trojan och de dar skorna dar borta.. Vem sager att det ar battre? Killen kanske verkligen ar kar och foralskad, medan tjejen bara ar ute efter pengar. Jag tror inte man kan satta nagon allman ”det ar boven och det ar stackarn” i den har fragan. Tyvarr sa tror jag att det ar lika mycket utnyttjande at bada hall. Sen far feministerna saga vad de vill. Jag har sett en foralskad manniska forr och jag har sett det har, hos manga av killarna. Igar till exempel sag jag en kille i 20-ars aldern forst folja efter en tjej in och ut i affaren mer planboken i hogsta hugg, sedan stoppa en taxi och betala den i forvag, till enbart tjejen. Han grat som bara den, hon gav honom en snabb puss pa kinden och hoppade in i bilen med ett stort leende pa lapparna och handerna fulla av kassar. Kan nagon saga att han utnyttjar henne da? Jag kan i alla fall inte.

Skall ga tillbaks till hotellet nu, forsoka fa i mig nagot att ata pa vagen, och sedan sla mig ned i myshornan o kolla film. Imorgon tankte jag forsoka ge mig av vidare till Koh Pha Ngag. Kanske far jag sallskap av en kille fran London som jag sallskapat med idag. Han har varit pa resande fot o backpackat i 7 ar. O da kan jag tillagga att han skulle spenderat en manad av denna tid i Indien, men gav upp efter 2 veckor, han klarade helt enkelt inte av det psykisk sa han.

Han ar trevlig, om an en aning egen med sina tankar om att datorerna skall ta over jorden och utplana manskligheten. Han har vait deprimerad pga detta i flertalet ar, och haller nu pa att skriva en bok om det. Intressant, men knasigt.

Godkvall

Nu sitter jag har igen, gommer mig for alla jobbiga Indier som vill salja bade det ena och det andra till mig. Har precis atit middag i sallskap med en man som jag antagligen lyckades fornedra med mina forutfattade meningar. Han var mork och sag indisk ut, sa jag var fascinerad av hans goda kunskaper i Engelska och undrade lite forsiktig vilken storstad han kom ifran (har kan de inte engelska) . Det var dock inte sa konstigt att han var en jakel pa engelska med tanke pa att han visade sig vara fran storstaden London .

Hur som helst, det ar inte darfor jag sitter haer, utan for att meddela att i denna lilla fortappade del av Indien sa fungerar ingen av mina telefoner. Underligt kan tyckas, med tanke pa att den svenska annars alltid byter mellan de nat som har bast tackning for tillfallet. Men, sa ar det, jag ar avskarmad fran wer for real nu. (utom dumburken). Sa bli inte for oroliga om ni ringer eller messar och inte far nagot svar, jag vet helt enkelt inte om det.

Sa tankte jag passa pa att svara pa nagra fragor.

Jag flyger pa tisdag morgon fran Chennai till Bangkok. Tankte forsoka ta mig darifran forhallandevis fort. Koh Samui och Ko Pha-Ngag ser ut att bli forsta anhalten. Om jag inte lyder KLalle och far till KoSamet, men jag hade tankt avsluta med det.

Jag kan avsloja nagonting spannande for er nar jag anda ar igan och oroar er med att vara onabar.

1) Jag far inte halften av de mail som sags ha skickats till mig. Pappa, jag vantar fortfarande pa det dar du skrev forsta veckan jag var har i Indien. Likasa tycks det droppa av ett och annat mail fran jobbet och annat smatt och gatt. An mindre trevligt alltsa, med tanke pa att jag tycks bli svarare och svarare att fa tag pa. For er som har Facebook sa verkar den mailen sakrast.

2) Jag maste antingen dra pa mig en boter i Thailand (vilket inte ar populart laste jag i LonelyPlanet) for att jag stannar lange an mitt visum racker. Eller sa far jag aka over gransen till Malaysia el Cambodia bara for en kvart eller sa sa att jag far ett nytt visum. Anledningen ar sa enkel att min resa ar pa en manad. Precis sa lange som ett vanligt visum racker i Thailand, kan man tro. Men icke jag lyckas med bebriften att vara I landet sju timmar for mycket. Eller, sa lyckas jag overtala mitt flygbolag att lata mig flyga fran Bangkok och direkt hem istallet for tillbaks till Indien for ett par natter och sedan hem. jag har overost dem med mail och trots att jag inte tror pa det sjalv sa kan vi val i alla fall halla tummarna allihop!?

Det billigaste och enligt natet och resebocker enklaste sattet ar dock att ta boterna pa nagta hundra Bath. Men, som sagt, det gillas tydligen inte eftersom sa manga utnyttjar det.

Nu till nagot roligare.. Det borde inte kunna vara sant, jag maste ta mig ut pa nagon skvallersite och undersoka saken. Vore det inte for att jag inte tror mina egna ogon sa hade jag kunnat svara pa att jag precis motte herr Mikael Persbrant i egen hog person. I Indien? I en hala? Kan det vara sa eller har Froken Persson borjat hallucinera tro?

Nu skall jag lasa pa lite mer om Thailand.

Pappa och Irene, tack sa himla mycket!! For ovrigt sa ar ert hem min godnattsaga om kvallarna. Jag har sakert kollat igenom korten pa ert hus narmare 100 ganger och jag trottnar aldrig.

Ledsen i ogat

Idag har nagot ovanligt hant, jag har gratit helt oppet framfor en karl. Eller, framfor manga av dem, men bara en som jag bryr mig om. Den har dagen har varit smartsam fran forsta borjan.

Det borjade med vetskapen att Majk skulle hem, vi har haft det sa himla skoj. Det ar svart for andra som inte ar eller varit i samma situation att farsta kanslan, det ar jag val medveten om, men jag skall forsoka forklara hur jag menar. 

 Nar man varit hemifran, ifran allt det som man kanner, alla de man kanner, och allt det man vet. Inte hort sa mycket som hort ett svensk ord pa manader, sa blir allt sa himla stort nar man val gor det. Det hade inte varit samma sak om jag traffat svenskar  har, sett nagon jag kanner, eller pratat svenska med jamna mellanrum. Jag har inte sett en tv, inte lyssnat pa radio,  ingenting. (Mer an nagon enstaka med indiska program pa restauranger och liknande)  

 Uppe i Norr pa de platser jag varit existerade inte ens sadan lyx. Jag vande mig helt enkelt vid att leva som jag lar. Jag har varit fullkomligt avskarmad fran det jag ar van vid. Sedan helt plotsligt har man det dagligen, lyxet att kunna uttrycka sig pa sitt eget sprak, att kunna prata om manniskor, om minnen, om saker fran sitt hemland.  Och dessutom med en sadan fin manniska som Majken. En manniska som ar precis lika stollig och busig och knasig som jag, men samtidigt lika djup, forsiktig och eftertanksam.  

Jag har pa dessa tva veckor vant mig vid lyxen att kunna uttrycka mig med precis de ord jag soker, att ha nagon att luta sig mot och diskutera saker med, saker som bara vi dar hemma vet om. Nu ar det borta, det ar svart.

Det varsta var dock ett mail jag laste imorse. Ett mail fran Lina. Ett mail om egentligen helt vardagliga saker, som att tjejerna skulle traffas och fika, leka med knoddsen och skratta tillsammans. Nagra ord om hur duktig lilltrollet Wilma blivit pa att ga, nagra ord om myskvallar och saker vi brukar gora tillsammans, mina vanner och jag. Helt enkelt vardaglig vanskap.

Helt plotsligt, for forsta gangen i friskt tillstand sa langtade jag hem pa riktigt. Sadar sa att det gjorde ont i magen, sapass mycket att jag onskade att min resa var mycket kortare an den ar. Sa mycket att jag onskade att mitt flyg hem gick ikvall.

Jag saknar mina vanner sa fruktansvart mycket. Jag vet att jag traffar nya manniskor har hela tiden och upplever massor av saker som jag kommer minnas for livet, det handlar inte om det. Jag saknar den dar samma vanskapen och tryggheten. Att veta att det finns nagon dar som tar emot mig om jag faller. Nagon som haller min hand nar jag behover och som ger mig en kram eller ett skratt vid precis ratt tillfalle. Jag saknar att gora alla de dar vardagliga sakerna vi brukar gora tillsammans. 

Jag saknar att aka bil i timmar med Liten, utan att vara pavag nagonstans. Vi kan till och med sitta tysta ibland och det spelar ingen roll. Kanslan av fullkomlig trygghet och karlek ar anda sa obeskrivligt naravarande vid dessa tillfallen. 

Jag saknar att vakna i upp pa morgonen hos en van och skratta tillsammans at gardagens tokigheter.

Jag saknar att sitta pa stadsgarden en hel dag och prata om allt och inget med vanner som kommer och gar.

Jag saknar Wilmas runda kinder och mun som alltid ler, och Jacks stil nar han springer. Jag saknar Jannices varma elakhet. (Den ar fylld av karlek bara till mig ).

Jag saknar Lillfimpen nar hon gar till forsvarsstallning nar nagon gor mig illa, och att gora ingenting med Emma och Togge. Jag saknar att laga mat till mina vanner och sedan ata den till en dalig film. Jag saknar att kunna vara nara nar jag vill och att kunna bli forstadd utan att jag behover saga ett ord.

Jag saknar Litens kyla och harda yta, som jag vet att jag ar en av fa som ser och tar sig igenom.  Jag saknar att gora djupdykande analyser om livet  tillsammans med henne. Jag saknar att hora Erikas rapar eka i mitt ora och hennes harliga skratt. Jag saknar kladdkaka och film pa jatteduk hos Jonis, jag saknar att fa knasiga sms av Orjan och jag saknar att lyssna pa Togges dumma tankar och stallningstaganden som jag ofta inte alls alltid kan halla med om. Jag saknar de daliga raggningsreplikerna som ekar pa puben i Arboga och lukten av host. Jag saknar Olas kunskap om mig, for pa nagot underligt vis sa ar den djupare an min egen.

Jag saknar bakfyllesondagar med Kalle och nostalgiprat med Malin. Jag saknar att prata om skoltiden med Tessan o Tessan o jag saknar att manniskor halsar klatt pa stan for att de kanner mig, ite bara for att de vill ha mina pengar.

Helt enkelt, jag saknar allt det som ar vardag dar hemma. Alla vanner (aven de jag inte namnt har saklart)  och alla vanor och ovanor. Det var svart att hora om det som hander dar hemma idag, jag lixom onskade mig dit med hela min kropp och sjal.

Att jag och Majken sedan hamnade i den sidan av Bangalore som jag forstar att alla de som skrivt bockerna och gett tipsen, varit i, fick mig att kanna mig annu lange ifran det som ar mitt, det som ar vart - mitt och er som jag bryr mig sa mycket om.

Helt plotsligt sa  orkade jeg inte se mer av det som inte liknar nagot som ar jag. Jag ville skrika rakt ut at alla trangsel, all smuts, all galen trafik, alla ickeengelsktalande manniskor och all okunskap. Jag ville hem, och store delar av mig vill det an.

Jag fallde krokodiltarar nar Majken vantade pa taxin for ett par timmar sedan. Foljt av att jag var tvungen att stanna utanfor lobbyn och torka tarar och forsoka andas i 10 minuter nar han akt. Efter det slog jag mig ned i hotellets cafe och blev ompysslad av en hel dros forstaende hotellnissar som sett allt som hant. Jag ville forklara att kanslan var sa mycket storre an att en manniska jag tycker om aker harifran. Men, precis som jag papekat tidigare sa ar det svart att uttrycka sina innersta kanslor och satta de ratta orden pa dem pa ett sprak som inte ar ens eget. 

De fick istallet fortsatta titta pa mig och tro att tararna rann for nagot som kan tyckas sa obetydligt och litet, medan jag torkade de salta genom att planera mina 31 dagar i Thailand.  

Jag har dock bokat min biljett till Puducherry (Pondicherry) nu, ger mig av kl 22.30 ikvall, och hoppas pa att staden ar sa ren och franskliknande som det sags. Och framforallt sa hoppas jag att min gladje over att resa och vara har kommer tillbaks. (och att jag inte behover sova bredvid nagon acklig gubbe pa bussen)

MiniLondon – Och jag vill inte harifran

Majken ar den basta och finaste karln i hela varlden!

Bara sa att ni vet tankte jag..

 

(Uppdaterat da datorn imorse saknade vissa tangenter )

Jag har varit sa himla lycklig, sa lugn och sa harmonisk senaste 2 dagarna. Nar vi for till Bangalore sa bestamde  sig Majken for att han ville branna sina Indiska pengar (man far for ovrigt inte ta med dem ur landet av nagon besnnerlig anledning), och det gjorde han pa ett vis som gjort Lutta lite hel igen. I alla fall sa har alla skrubbsar och skavanker lyckats laka (och da menar jag inte att jag haft nagra oppna sar, utan sjalsligt)

Nar vi kom till Bangalore igar morse borjade vi med en grym frukost pa ett caf’e med riktigt kaffe, for att sedan ta in pa ett hotell som for mig nastan ar lyxigare an jag klarar av. Jag har arligt talat blivit lite mer mig sjalv igen SvenskLutta. Jag har kant mig hel och ren och fullstandigt avslappnad for forsta gangen pa tva manader. Avslappnad pa ett sadant vis som man bara kan vara i sitt eget hem annars.

Jag har duschat lange lange i riktigt varmt vatten, haft en varm och mjuk morgonrock och tofflor vantandes pa mig utanfor toalettdorren. Jag har haft elektrisitet som gjort att jag kunnat lasa och skriva nar jag vill, jag har haft tv och kollat pa mina favoritserier. For forsta gangen pa 8 veckor har jag sovit i en mjuk sang, som dessutom inneholl sangklader!

Jag har atit hotellfrukost, tagit det lugnt, somnat med tvn pa, fonat och borstat haret, haft AC, anvant tops. Ja, ni kan nog aldrig forestalla er hur fullkomlig min ro varit och hur fullkomligt annorlunda det ar mot hur jag levt de senaste 8 veckorna.

Jag har inte tankt pa det da, inte pa det har sattet. Men saker som ar sa himla sjalvklara dar hemma, de har inte ens existerat i min vildaste fantasi har nere – forrans igar!

 

Igar kvall gick vi dessutom ut och at en riktig blodig kottbit med bakad potatis, sas, vitloksbrod, och appelpaj med glass till efterratt.  Oslagbart!

Enligt alla bocker och alla tips sa ar Bangalore ingenting att ha. Men till dem som skrivit dessa bocker och yttat dessa tips har jag en fraga, ar ni sakra pa att ni inte var i Chennai, Delhi el Mumbai och tagit fel pa stad? Jag alskar den har staden, den kanns som London. Allt ar som London, fast lite mindre. Och lite mer illaluktande (men det struntar jag i)

Jag skulle vilja stanna har ett par dagar, men har tyvarr inte rad,  aven budgetboenden ar dyra  i denna IT-stad.  Jag skall darfor forsoka fa tag pa en biljett till Chennai el Pondicherry ikvall. Det verkar vara struligt, lyxhotell har kanske inte samma fuffens pa g med bussbolagen som mina sedvanliga Budget-guest house

Jag precis jobbat lite, svarat pa manadens fragor. (Fast jag borjar tvivla pa att den dar tidningen bara kommer ut en gang i manaden da jag tycker jag har min lilla arbetstid varenda vecka. Det var inget klagomal, jag tycker det ar fantastiskt roligt) 

Skall nu passa pa att njuta av mina sista timmar i denna underbara stad. Och, framfor allt, njuta av mina sista timmar med Majken i Indien. Denna fantastiske pojke. (For ovrigt sa ar min arm numera den snyggaste i varldshistorien. Hur gullig som helst!!)